Vad betyder nationaliseringen av Venepal?

Det händer dramatiska saker i Venezuela. Nationaliseringen av Venepal under dekret nummer 3438 är är ett slag mot den korrupta och ruttna venezuelanska oligarkin och de imperialistiska banditer som står bakom dem. I sig själv innebär inte handlingen en förändring av klasstrukturen i den venezuelanska revolutionen, men den innebär att arbetarklassen deltar i revolutionen med ökad målmedvetenhet. De kräver att man går emot kapitalismen och driver revolutionen framåt.

Den venezuelanska revolutionen började som en nationell demokratisk revolution som inte bröt med de gränser som kapitalismen och det privata ägandet sätter. Trots det drabbades revolutionen av hat och opposition från den venezuelanska oligarkin, Washington, och borgerligheten och reaktionärer i hela världen.

Från första början har vi (den internationella marxistiska strömningen) som representeras av www.marxist.com försvarat revolutionen mot dess fiender. Det är en plikt för alla arbetare och progressiva människor att göra det. Samtidigt för marxisterna fram sina egna id�er och program. Vi utgår från arbetarklassen och försvarar arbetarklassens självständiga intressen under den nationella demokratiska revolutionen.

President Hugo Chavez har, likt Lazaro Cardenas, visat sig vara en modig kämpe för de fattiga och förtryckta mot imperialismen. Fram tills nu har han dock inte lyft fram socialismen som ett perspektiv. Men genom att utmana den härskande klassen och imperialismen så placerar han sig på koaltionskurs med dem som styrt samhället. Detta har en egen logik och dynamik.

Klasskampen avgör

Den venezulanska revolutions öde kommer att avgöras av klasskampen. Det är inte säkert vad som kommer att hända. Det som är säkert är att det är massorna som gång på gång som har räddat revolutionen genom sin lojalitet, kampvilja och offervillighet. Här ligger revolutionens sanna styrka och dess hopp.

Förvirrade reformister gör ett misstag när de pratar om ett folk. Folket är inte något homogen massa utan är uppdelat i samhällsklasser med motstridiga intressen. Vid varje avgörande steg i revolutionen har de olika klassernas intresse visats. Arbetarklassen räddar revolutionen och borgarklassen försöker stoppa den. Genom masstödet har revolutionen kunnat fortsätta och vinna viktiga tillfälliga segrar som vid folkomröstningen.

Hotet från kontrarevolutionen

De som trodde att folkomröstningen skulle tysta fienderna till revolutionen har dock visat sig ha fel. Imperialismen bryr sig inte det minsta om formella demokratiska lagar. George Bush och hans allierade har inga skrupler när det gäller att eliminera Hugo Chavez och den Venezuelanska revolutionen. De enda riktiga allierade som den Venezuelanska revolutionen har är arbetarna och fattigbönderna i Latinamerika och den internationella arbetarrörelsen. Kidnappandet av den colombianska gerillaledaren av colombianska agenter i samarbete med Venezuelas arm� visar det som borde vara uppenbart för alla: den amerikanska imperialismen och deras lakejer i Bogota har inte slutat intrigera. Att den operationen kunde genomföras med stöd i den venezuelanska armen visar också att att det fortfarande finns kontrarevolutionärer i staten.

Den amerikanska imperialismens makt har sina begränsningar. Washington kan inte genomföra en direkt militär intervention i Venezuela eftersom man utkämpar ett resurskrävande krig i Irak. USA kan dock intervenera indirekt genom Colombia eller OAS. Efter kidnappningskandalen har Peru, Mexico och Brazilien erbjudit sig att vara ”fredsmäklare” mellan Colombia och Venezuela. Venezuela ska anklagas för att de tillåter utländska gerillaledare i landet, en händelse som blåsts upp för att ta bort fokus på de kriminella handlingar som begås av den colombianska regeringen och deras vänner i Washington.

Stöd i hela Latinamerika

Den bolivariska revolutionen har till sitt försvar den kamp för sina rättigheter som förs av arbetarna, bönderna, den revolutionära ungdomen och de progressiva intellektuella. Revolutionen har stöd hos de förtryckta i hela Latinamerika och arbetarklassen i hela världen. Simon Bolivar förstod att revolutionen måste spridas i hela Latinamerika, hans moderna arvtagare måste ha samma mål.

Ett stöd till Chavez regering mot imperialism och den kontrarevolutionära oligarkin betyder inte ett okritiskt stöd för allt som sker i Caracas.

Tyvärr har den Bolivariska rörelsens program många otydligheter. Det är osäkert vad som exakt kommer att hända med Venepal. Regeringen har sagt att den ska investera mycket pengar i företaget för att göra det lönsamt. Staten ska till och med vara ägare men det finns antydningar att företaget sen ska överlämnas till arbetarna som ett kooperativ som ersättning för obetalade löner. Det också osäkert vilken relation som ska finnas mellan staten och arbetarnas inflytande i företaget.

Nationaliseringen av Venepal är ett stort steg framåt. Detta steg kommer att leda till nya krav på nationaliseringen. Arbetare kommer att fråga sig varför nationalisering ska begränsas till företag som går i konkurs eller hotar att flytta. Varför ska staten bara ta hand om företag som går dåligt och inte de som gör vinst? För att de nationaliserade företagen ska vara till nytta måste de vara en del av en ekonomisk planering. Detta skulle inte vara möjligt så länge de viktigaste delarna av ekonomin är privat egendom.

Borgarklassen hatar revolutionen

En del ledare för den bolivariska rörelsen revolutionen säger att revolutionen måste hålla sig inom kapitalismen och respektera privat egendom. Detta säger de är realism i kontrast till den ”utopism” som socialister står för. I själva verket är de själva utopister. Borgarklassen hatar revolutionen, de försöker sabotera revolutionen, sparkar arbetare och konspiererar med imperialismen och kontrarevolutionen. Arbetarna är väl medvetna om detta. De förstår inte hur revolutionen tjänar på att försonas med sina fiender och tillåta dem att kontrollera ekonomin.

Det är därför de kräver natonalisering och arbetarkontroll. De vill hjälpa den bolivariska regeringen genom att kämpa mot dess fiender och driva ut jordägarna och kapitalisterna, och genom att koncentrera makten hos dem som verkligen bryr sig om revolutionen: arbetarna, bönderna, de fattiga i städerna, den revolutionära ungdomen, soldaterna, kvinnorna och den progressiva intelligensian.

Den bolivariska rörelsen har många kvaliteter men även en del svagheter. Den största av dem är avsaknaden av teori. Teoretiska misstag leder förr eller senare till misstag i praktiken. Våra personliga misstag kan oftas korrigeras, de är inte livsavgörande. Men en revolution är kamp på liv och död där misstag kan vara avgörande. Marxisters (som CMR – El Topo Obrero) uppdrag i Venezuela är att presentera ett teoretiskt program för revolutionen. Detta kan inte göras genom att stå och skrika vid sidan om, utan genom att delta i rörelsen, delta i kampen och argumentera för att revolutonen måste gå framåt och radikaliseras.

Imperialism och kapitalism

Det centrala problem som den Venezuelanska revolutionen står inför är det samma som hela världens folk står inför; imperialism och kapitalism. Storföretagen försöker kontrollera hela världen och plundra den för sin egen vinst. De stöds av de imperialistiska makterna, främst USA som har en enorm makt som de använder för att tillsätta och avsätta regeringar för att styra länder och hela kontinenter.

För att lösa problem som arbetslöshet och bostadsbrist är det nödvändigt med en ekonomisk planering – en plan som gynnar majoriteten och inte en liten minoritets jakt på vinst. Men det går inte att planera det man inte kontrollerar och du kan inte kontrollera det du inte äger. Så länge jorden, bankerna och storindustrin är privatägd finns det ingen lösning.

Det är den centrala utmaningen för den venezuelanska revolutionen. Revolutionen har startats men inte slutförts. Huvuduppgifterna återstår. Centrala delar av ekonomin kontrollers av landets oligarki. Problemet är både ekonomiskt och politiskt. Oligarkin kommer aldrig att acceptera revolutionen. Hittills har revolutionen inte ingripit mot deras egendom, men trots att de har kvar sina rikedomar och priveligier, trots den kontroll de har över dagstidningar och tv- kanaler som de använder för sprida lögner och svartmåla den demokratiskt valda regeringen trots det är de inte nöjda. De kommer inte vara nöjda förrän regeringen är avsatt och de har krossat massorna.

Det finns dom som säger att revolutionen redan har uppnått sina mål. Detta är inte bara fel utan oansvarigt och skadligt för revolutionen. Chavez styrka är att han har kunnat uttrycka den vilja som finns hos massorna. Detta visades än en gång med nationaliseringen av Venepal. Men i toppen av av den bolivariska rörelsen finns alla sorters människor. En del av dem delar inte presidentens förtroende för massorna. De föredrar kompromisser, så kallad ”realism”, kort sagt sådan politik som underminerar revolutionen och hotar den.

Omöjligt att stanna halvvägs

I sitt tal visade Chavez att han kan ge en revolutionär ledning. Det har inget gemesamt med det halvhjärtade förslag som kommer från reformsterna. Revolutionen kan inte stanna halvvägs. När Chavez pratar om en ny modell som ska befria arbetarna från kapitalistiskt slaveri så kan det inte betyda något annat än socialistisk revolution.

Den venezuelanska revolutionen har redan kommit konflikt med kapitalismens begränsningar. Den kan inte acceptera dessa begränsningar. Den måste bryta med dem och ha ett nytt perspektiv annars kommer den att tvingas slå till rerätt och bli besegrad.

Arbetare i Venezuela! Välj kampens väg! Ockupera fabrikerna under arbetarkontroll! Kräv att de nationaliseras! Driv bort de kontrarevolutionära cheferna! Den venezuelanska revolutionen kommer att segra som en socialistisk revolution eller den kommer inte att segra alls.

Frågan ställs klart, vem kommer att vinna? Det finns två alternativ för folket i Venezuela. Antingen kommer revolutionen ta bort oligarkins makt och sprida revolutionen i hela Latinamerika eller så kommer oligarkin tillsammans med USA-imperialismen att besegra revolutionen. Det finns ingen tredje väg.